No more Mr nice guide.
Något bra måste hända snart.
Vart är man på väg när man kollapsar av utmattning på sin egen premiärfest, svimmar och slår i huvudet och får smädelser i avsvimmat tillstånd från Nationalteaterskådisar, vrider armen halvt ur led och somnar medan Cathrine torkar ens spyor ur mungipan och försöker styra ens huvud till hinken? Min egen slem fé.
Allt är mörkt i Moria – Soria Moria. The minds of Moria.
Självömkandet hägrar.
Det är över nu, känner mig apglad och stolt efter alla vackra människor i publiken och deras skratt och kommentarer men...
Vi får aldrig mer göra institutionsteater, dom släppte in ungjävlarna på teatern och nu ångrar dom sitt misstag. Jag hajjar att folk inte pallar det här yrket när människor som Ida t ex jobbar häcken av sig för att dom ska mobbas ut och byta yrke. Hon är full av hat, hon har inte haft det lätt säkert. Som den där galningen på myspace som skickar arga brev till mig anonymt från sin lägenhet och hoppas på att inte få svar. Man vill gärna spy galla över andra människor. Man vill gärna vara en god människa, bättre än andra men man har ju sin dåliga karaktär i vägen. Man vill ju inte backstabba offentligt men i denna tid av offentlig mobbing så blir man väl tvungen att hänga på.
Det är pinsamt att ta upp de stora frågorna, det är väl snart pinsamt att vara tjej också. Vaddå inte politisk teater? Bara att ställa sig på scenen idag är en politisk handling och om du inte fattar vad du ser? Kan du inte bara hålla käften istället för att mobba? Det är som att jag skulle recensera en skiva med improvisationsjazz, en genre som jag hatar och definitivt inte förstår. Ja, vi var skitnervösa på premiären, pressen var hård – alla kunde se det, det var ju mest recensenter i publiken, och några få tappra vänner. Vad är det för ett jävla system? Jag drömmer mardrömmar om väggen på teatern med alla uppklistrade recensioner man var tvungen att passera varje dag. Lätt att klappa varann på axlarna inuti den varma institutionen, vi är lätta att ta, så lätta att ta. Båda benen i rovdjurets gap så att säga. Recensioner är inte viktiga men mobbing är nåt annat, när man känner att någon bör tas ner på jorden. Dom har haft det lite bra, nu ska dom skjutas typ.
Du är för alltid portad från våra föreställningar, det är inte ett fruktbart möte för vår del. Det kostar några år av ens liv att läsa en helsida med hur värdelös man är Ida. Vi tar gärna konstruktiv kritik, man är alltid sin egen värsta kritiker men ibland kan man lukta något annat...
Men jag älskar att klaga och tycka synd om mig själv när folk skiter mig i ansiktet. Man går ju inte gärna på teater överhuvudtaget så målsättningen bör ju vara att försöka få folk att ha lust att stanna där istället för att bara vilja springa ut i ren panik och skrika.
Heart break och stress – så kan man sammanfatta de senaste månaderna. Vi skulle bli heroes just för one day men man faller så jävla långt från hög höjd. Man kan inte leva upp till deras förväntningar. Man kan inte göra vad andra vill, man kan ju fan knappt göra vad man själv vill. Var glad för att folk vill nåt! Snart är dom utrotade – dom som vill. Vi blev dom som försvann, flyttade till en fyr långt ut i Tove skärgården och skrev excentriska inlägg till kulturtidskrifter. Vad tråkigt och tyst det blir när dom försvann. Nej skoja bara, nu satsar vi på världsherravälde era jävlar.
Sen var det några munkar i Burma som brann upp också, just nu. Jag tillhör den halvan av befolkningen som tror på Michael Moore. Jag gillar naiva själar som vill saker som inte handlar om droger och desilllusion. Man får hitta nya medier: göra teve och få ännu mer stryk, ja – jag gillar det. Slå oss mer, vi kan ta det – vi är glada proffs och kan inte alla bara hålla käften. Låt inte den onda häxan regera, låt alla hoppa runt i ”the shire” och dricka mjöd tills tänderna ramlar av. Off with them! Alla ramlar någongång som Britney och vi står där och tar emot. Vi ger dig dina barn tillbaka, sätter på din favvoplatta i stereon och jojkar dig till sömns. Du är inte själv, sons of liberty står och hejjar på, rent mentalt, vi tar sällan fysisk form - det gör för ont – i ryggen. Man måste gå på massage och det är dyrt.
Men rent faktiskt – Ja vi vet att föreställningen stundtals vacklar. Så är det med teater ibland. Väckte det tankar? Bra, det är meningen. Vi är stolta över att klara tankebiten. Sen att vi inte kan sjunga eller dansa… var inte helt vår ambition kanske. Folk har kommit dit och skrattat, och kommit igen och igen och sagt åt sina vänner att komma. Det är därför vi håller på, det är ju det som är huvudsaken.
Jag ser alldeles för lite av folk som tänker och har både hjärta och hjärna men allt för mycket av bortskämda barn som springer runt och skriker: se mig!
Dom saknar mod men vill göra revolution genom att spegla tomhet och yta, stjäla regigrepp från nån tysk sjuttitalssnubbe, hävda provokation genom att klä av sig nakna på scenen…
Världen blir inte en roligare plats genom mer hat! Sluta läs teatervetenskap, inse att det också finns ett hantverk bakom teaterarbete. Om något verkar anti, trash och kaotiskt så kan du ge dig fan på att det grundar sig på hårt arbete och noga förberedelser, annars blir det oftast bara platt och…innehållslöst. Jag lyssnar inte mer för att du skriker om du inte har något att säga. Jantelag och egofixering. Ja, man kan vara ”the knife” och undvika mediaexponering när man har en publik. Ja, vi kan hålla oss till en källarlokal för att hålla fortet men ingen kommer att gå dit. En enda lång internfest där vi babblar Norsk kulturpolitik, det är inte intressant. Att spela för en bred publik på de stora scenerna innebär inte att man kompromissar sitt uttryck.
Polistisk teater idag: Hörde en svensk radioteater som var ett slags dokudrama om stureplansvåldtäkten… En tjej som gnyr, klipp, två killar som skrattar och snackar analsex,klipp, en doktor som rabblar upp skador i muttan, klipp, tjej som gnyr igen, klipp…
Hej sjuttital och tom värre, hejdå all känsla för form, fantasi och intelligens. Är detta vad som anses politisk teater idag blir jag rädd, rädd. Trött och rädd. Hej Jasenko! Kom och kolla in Sons of Liberty. Vi försöker gå bortom offer rollen och dokudramat för att väcka tankar istället för att göra folk iskallt oberörda. Antingen snackar vi dokumentär eller teater eller så lägger vi ner hela skiten.
