Sons of liberty
We never change
We are still here dude
New projects coming up in a larger ass scale
Escapism of gigantic proportions.
We can do: openings, clubs, bars, jokes, porn, television and EUROVISION SONG CONTEST
Give me my bong back bitch!
Next up we will travel, we are looking forward. We löve you and miss you.
Final fantasy: Sons of liberty 5 or 6 or something.
Write it down:
Final fantasy!!!
And again
Final Fantasy
This projects contains. We are not sure if we will bring it on to the big stage or defragment it into smaller tents in your garden and in your livingroom. Tell us what you want us to do. We love you, we are here and there for you. Don..t do reality checks - we tried it, it hurts.
we came so hard we nearly blacked out.
we will be sneaking around the world for the next year,
bloodsucking our way through transylvania and knaske tørre
hudlignende kjeks med paven i rom på hans balkong. innføre
armageddon i new york en gang for alle ved å senke
husleiene drastisk og bo der en stund.
we are a lot of things. mostly we are out of here.
We are going to videoblogg on youtube, watch http://sonsofliberty-hallojs.blogspot.com/ for more information
WE WILL DO ANYTHING TO AVOID BOREDOM
send us your favourite songs and we will make a cd for you
with our cover versions or we will come to your home and
perform them with a small electric piano and maraccas
formed as skulls. we will come and watch video with you,
we will even bring the video. invite us anywhere to
anything, and we will be there. as a rule.
You call us. You pay for the call. We offer sexual service,
tarot readings and that stuff that Dr Phil does. We can talk
dirty for hours. We can even come to your house and talk
dirty for food or beverages for hours. We can read you
dirty novels in funny dialects over the phone or live or
send you a recording of it. For hours. We are bored but not
boring. We live in scandinavia. Don..t be afraid. If you
f---k with us we promise you will have a good time. If you
f---k with us we f---k your mother and she will have a
swell time. We also do home made trash porn personalized
for your every twist and desire. We can cheer you up and
suicide will never cross your mind again. Cross fingers.
call repeatedly and we will turn you into a vampire. pull
out all your teeth. beat up handsome men that torture you
with their unaccessible beauty. dress up as ground-hogs and
frolic in your garden. bask in sin on patio. give you a free
haircut. pick all the apples we can carry, and watch us run
away with the loot up to five times a day. sit with you and
comment anything that happens, with distaste. we are also
availiable for snowball fights, and late at night call us
and we will show up and walk you home for the price of the
cab to where you might be.
Completely re decorate your house and entire building with
match and wood, huff and puff, wake you up every morning by
humping and pumping on your belly, keep you up all night
with sing and dance, do eatable non-continental breakfast, be your wife and your wääääfe, recite the entire LOTR
trilogy while making puppets of troll deg and your clothes
and cutlery, we can hang with you like saddam, we can be
horny and afraid for you (kåt og reidd) Vi are HIJOS DE
FRUTAS and if you have a psychological problem, which is that you never think, call us and we will explain in depth
why few things are more turn-off than tango. instant
asshole, just add booze.
mail us today and we will send you phone number fro free,
and throw in a couple of extra numbers from our contact lists!!
and if you are feeling like you want to experience being a
woman we will call you up to tell you 70 times a day that
all the things you love doing are unnatural for you. male
activities such as drinking alcohol and having sex.
Check us out!
mandag 2. juni 2008
ET FÖRSVAR FÖR POPULÄRKULTUREN
(publisert i tidsskriftet DEMO 2008)
ET FÖRSVAR FÖR POPULÄRKULTUREN
Vi får ofte merkelappen trashkultur, det stiller vi oss uforstående til på samme måte som enkelte karakteriserer objekter man liker som kitsch. Det andre kaller svulstig og smakløst går rett i hjertet på oss.
Nu blir det populärkultur alla barn, nu får ni hålla i hatten för nu blir det åka av. Tant Lisa och tant Stina ska berätta om varför dom alltid hoppar runt utan att vara sig kunna dansa eller prata och sprutar filmreferenser, om varför dom är världsbäst på att sjunga och tar all kritik och kärlek högst personligt.
Maximalism folkens, det kan aldrig bli för mycket!
Nu vill vi bara göra teve, radio, film, Hollywood, teater, teater, tegneserier. Allt är möjligt, det är så vackert. Populärkultur – din regnbåge på näthinnan.
Sons of Liberty har många pappor: John Waters, Kathy Acker, David Lynch, Dolly Parton. Lev lev lev, gå ut på gatan och lev. Hyr ett par filmer och lev. Sluta läs kulturtidskrifter!
Kan inte skilja på populärkultur och finkultur, jag vägrar! Ta mig till rymden och gör mig till Yabba the hatt, I`ll be damned om inte!
Jag består till 90% av populärkultur och resten vatten, säger inte att det nödvändigtvis är bra.
Min grej är att aldrig vänja mig vid något, jag zappar mig fram och bestämmer mig aldrig. Denna rastlöshet kan ju vara en effekt av min uppväxt framför teven, vad vet jag? Min morsa pumpade mig med kultur när jag var liten knatte, det gjordes ingen skillnad på fin och skräp kultur. Vi gick på musikal, lästa dikter, kollade på konståkning, lyssnade på Carola, Bob Dylan och Jussi Björling. Jag har bara fortsatt så.
Det som är viktigt är att inte hindra sig själv från att uppleva allt nu när livet är så kort och vintern så lång. Inre världar som bygger på fantasi och tegneseriekaraktärer är lika viktiga som den verkliga världen. Man kan göra inre trumresor utan att bli psykotisk och bli en vacker och klok individ genom att konsumera mängder av underhållning på sämsta sändningstid.
Populärkultur är en så stor del av mig, lika självklart som mat, det är som att beskriva sin arm eller hela rymden. Jag kan vad alla heter i Dallas – därför är jag. Jag har alla svenska bidrag i svenska melodifestivalen – därför finns jag. Inte för att jag är intresserad eller har nördat in mig, utan för att Dallas och ESC utgjorde en lika självklar del av min uppväxt som familjen, skolan osv.
Hellre lära sig engelska med Falcon Crest än sitta i ett fyrkantigt rum med elaka barn liksom. Mina barndomskompisar var lika mycket dom på teves julkalender, som Michael Jackson, som min granne Jenny, och jag klängde fast mig lika hårt i dom alla. Man vill ju inte vara ensam och teven och radion på samtidigt kan ge en skön känsla av att man inte är det.
Jag är inte en nörd, inte kvinna, inte något särskilt. Vad jag gillar definierar inte mig som person. Det är inte viktigt, only life important.
Poppiskulturen kan ju hjälpa många att hitta sin grej, goth, didgeridoo eller vad det nu må vara. Man kan sitta med kulturfrilla i svensk teve 2 och snacka om skulpturer av flyktingars tånaglar i Darfur, det är vackert, man kan zappa in sig i ett hörn där allt är pinsamt, annars kan man också skita i allt det där och tillåta sig alla guilty pleasures i världen, hyra tio filmer på en gång, luta sig tillbaka och sitta och skrika och kommentera framför teven i goda vänners lag.
Man må behandle alt likt.
Man trenger ikke være enig i alt det en kunstner eller artist gjør, men enkelte punkter treffer og man kan gjenkjenne noe på tvers av tid og rom som får en til å ville gå videre. Keep walking Johnny Walker. Alle assosiasjonsrekkene består like av referanser til observasjon, det være seg i et univers inne i tv´n, på kino, i virkeligheten og uvirkeligheten eller drømmer. Alt er like virkelig, og derfor like relevant.
Alle som gjør verden til et mer interessant sted mottas med åpne armer. Det er så mye løgner, manipulasjon og fiksjon i den såkalt virkelige verden og historien likevel, kan like gjerne delta og bestemme selv hva man vil verden skal bestå av.
Reptilteoretikerne som tror den britiske kongefamilien er øgler fra det ytre rom er i et grenseland mellom populærkultur og sekt. Jeg elsker alt som blander og river ned virkelighetshierarki. Derfor elsker jeg tegneserier som Preacher, Fables, Invisibles, Planetary , Sandman, som blander historiske referanser med mytologi, konspirasjonsteori, eventyr og fantasi.
Og det er jo det som i alle øyeblikkene utgjør virkeligheten. Et vell av informasjon. Og ettersom vi aldri slutter å tenke (noen av oss forhåpentligvis hvertfall), slutter heller aldri de fantastiske linkene og assosiasjonene som oppstår i møtet med inntrykk.
Mye visdom kan komme gjennom populærkultur, den er bare vridd, mer humoristisk, og har en mer interessant innstilling til livet generelt enn å sitte på Blindern og studere gud vet hva.
Bibelen er en bestselger. Man må behandle alt likt. Virkeligheten er interessant og kaotisk, men hvorfor snakke om den på en kjedelig uengasjerende måte. Vi har behov for mytologi. Ikke godt mot ondt. Gråsoner! Alle mulige vridde synsvinkler. Eller noe som er så pinlig enkelt at det er gjennomskubart og derfor mulig å reagere på. Populærkultur er ikke enkelt. Eller naivt. Det er en masse som tilsammen siger ut og inn av våre såkalte virkelige liv. Akkurat som drømmer eller nyheter. Det skal vi være jævlig takknemlige for. At noen gidder å skape. Man får kaste seg inn i det. Det er ytterkantene, de meste ekstreme, som former den dialogen kulturen er. Vi er for alle som står med hjertet i hånda, og som ikke feiger ut med kynisme eller ironisk distanse. Ya! Alle som vil noe selv om de ikke er helt bevisst hva de uttrykker. De lekker informasjon og sorg og vilje til å ville elske livet.
Så länge det är rakt från hjärtat utan att hålla igen. Ingen skillnad på högt och lågt, falskt eller äkta. Äkta falskt kanske?
Man kan inte analysera sig fram
Nackdelen med min ena fot i teven är i och för sig en vrängd verklighetsuppfattning som trots år av desillusion aldrig riktigt går bort. En stark och pinsam tro på romantiken, gräset måste vara grönare på andra sidan, äkta kärlek, illusioner om drömmar som ska besannas. Det är en transas hopp och dramatiska såpakaraktärer i en benig kvinnokropp. Jag kan argumentera fram och tillbaka om detta mot mig själv hur mycket som helst. Man får själv ta ansvar med vad man gör med all denna underhållning och information, den går ju in, omvandlas och kommer aldrig ut men hur mycket jag än vänder och vrider på det så är jag hellre en pinsam, smaklös dagdrömmare än en cynisk tråkmåns med kulturhår som inte fattar att Liza står där på scenen på liv och död, att hon sjunger som om det var hennes sista timme hela tiden. Kanske jag är så skadad att fejk har blivit riktigt, att jag fått ett plasthjärta? Gud vet.
Allt vad allt går ut på är ju att bli älskad och försöka hajja hur det ska bli så och eventuelt hur man kan älska andra.
Om man ser popkultur som något ytligt och tomt istället för ett uttryck som går direkt till ditt hjärta och hjärna för att väcka känslor och tankar så har man blivit en av George A Romeros filmfigurer som säger: ööööhhhhh. Vad gör du med det du ser?
Folk tror att dom kan träna sig till ett hjärtligt uttryck på scen, teve, skiva osv. men det är som med enhörningar och trolleri, det är magiskt, går inte att ta på men det är också fejkat, personligt fejk. Man kan inte analysera sig fram genom böcker, film och teve, man kan bara låta sig uppleva annars får man hemorojder och hjärtsvikt i allt för tidig ålder. Det är den skarpa gränsen mellan iakttagare och utövare, publik och analysator? Teven är polaren i vår tid, någon att hålla i handen, som X-Men eller fantomen eller Carola eller J.R, dom finns alltid där dygnet runt, det är inte ensamhet – det är kul. Det som är tragiskt är när hjärtat byts ut mot shopping och skitstora bröst. Ta bort dina pattar, du skymmer min teveruta liksom.
Det offentliga privata – jag har inget att invända mot det. Hoppas bara att folk blir klokare och mindre ensamma istället för tvärtom. Dokusåpor är för det mesta av ondo, ungefär som interraktionsteater, men lik förbannat kan det vara skitbra. Inga begränsningar.
Många tror att dom blir vuxna, skaffar barn, skiljer sig och grejer, så var teven ingen kompis längre – snarare någon som vill att du ska banta nåt djävulskt, alltså man får akta sig. Se på skräckfilmsgenren t ex. Skräck har smugit sig från underhållning till dokumentärt nästan snuffaktigt våld. En enda lång orgie i tortyrmetoder och människor som på ett oerhört verklighetstroget sätt skriker för sina liv.
Ironisk distanse er døden.
Populärkultur är en så stor del av vårt uttryck, det är det vi andas och skiter, det som gör att man vill leva. Vi skrattar och kommenterar oss igenom högar av filmer och böcker. Mängden är extrem, därför svårt att välja ut något särskilt eftersom vi konsumerar mer film än your average Joe. Underhållning är det viktigaste som finns, om man sedan är så korkad att man inte förstår att tomhet måste fyllas med något så borde man hoppa av tåget och göra något viktigt. Vi är politiska varelser, vi är ingenting, vi är guds tårkanaler som skriker ut dolda budskap i populärkulturen. Vi skriker också ut icke dolda budskap, vad du vill, när som helst i ett knä nära dig. Vi ser inte det vi älskar som skräp, det hade varit extremt självförnedrande. Vi ser inte tajta fetishkläder som något skrattretande eller fult. Vi är pinsamma och skäms inte för det. Vi skrattar och gråter en stor del av vår arbetstid, världen är ett helvete, ja vi har alla fattat det men vad ska man göra? Gnälla eller skälla? Är det viktigt att diskutera vad som är bra eller dåligt, istället för att se vad som berör och väcker tankar? Vi är inte med på den där ”vem är smartast” tävlingen. Vi föredrar att jobba, uppleva och spela för publik. Det är svårt med teater eftersom den analyseras värre än något annat uttryck samt har en enormt hierarkisk tradition bestående av äldre män och yngre blonda kvinnor, på gott och ont. Vi älskar den direkta formen teater och alla risker det innebär men vi gör ju det samma som övriga inom populärkulturvärlden – bara det att vi råkar befinna oss i finkultursfären där allt ska vara så mycket mer svårbegripligt. Det är berget Mohammed och vi klättrar. Ambitionen är att bli klokast, bäst och vackrast. En överraskning OCH choklad OCH en leksak.
Inget är för dumt, inget uttryck är fel, bloggeri bloggera, gå på zoo, åka till Mexico för att ligga på ett hotellrum och äta chips och läsa romantiska noveller. Vi är dekadenta för det har vi sett på teve att man kan vara, vi är inte alls dekadenta, vi är produkter av föräldrar, skola, filmer musik och skit. Våldtäkter, my little pony, analsex, garbage pail kids, självmord, anorexia, aids och dödsskräck.
Att säga att det vi gör är ren underhållning är ju en fet lögn som lätt kan missförstås lika mycket som att säga att t ex schlagerfestivalen är ren underhållning. LÄS mig mellan raderna! Allt är smutsigt och fullt av kryphål.
Vi representerar ingenting annat än oss själva. Försöker gå förbi grupper, föreningar bort bort to eternity och beyond.
Lättillgänglighet är ju ett nyckelord. Popkultur är enkelt att tillgå, få med sig hem, klappa och älska. Det är Enrique, mjukporr och pleasure. Det är allmänt och lättillgängligt, DÄRMED inte lätt att förstå! Jag tar fram enhörningen igen: vissa kan se dom tror dom, men dom hajjar inte att det är en FET enhörning.
Det fine med det er at man kan skape seg felles minner på tvers av tid og rom. Vi trenger ikke å ha sett scenen sammen for å kunne huske den i felleskap. Tilsammen er man et leksikon av pussige referanser som gjør livet mer verdt å leve.
Vi ser ikke noe skille på høy og lavkultur, så lenge man klarer å dra med seg hjertet er det ingen fare. Vi sitter ikke bakoverlent med korslagte armer og analyserer Plan 9 from outer space. Vi liker hjerte-smerte, folk som bryr seg, folk som later som de bryr seg, folk som helt tydelig aldri kommer til å bry seg. Det grenser til new age. Hvalsang og delfiner. Nei, det er ikke bare ironisk. Ironisk distanse er å være feig. Da kan du sitte der og dømme de døde og de levende . IF YOU CANT DANCE TO IT ITS NOT YOUR REVOLUTION.
Underholdning er av det gode.
Det är inte säkert att det är äkta tårar men man gör det utan att skämmas, skräms utan att skämmas, klär sig som en polsk hora utan att skämmas, vi har moral men den är skev. Vårt uttryck kan förstås som satir eller idiotiskt beroende på åskådarens hjärna och referenser. Det är samma med Dallas, man får aldrig stänga av hjärnan för helvete! Vi kan rabbla hela Sagan om ringen trilogin på ett par timmar, det är en passion, det är roligt. Vårt jobb slutar tvärt vara trivsamt när det blir analyserat sönder och samman så att vi blir sittandes och ifrågasätter oss själva istället för att jobba. Man kan ägna hela livet åt sådant. Grubbla kan man ju alltid göra, frågan är vad man gör med resten av sin tid. Det slutar ju ändå alltid med döden tillslut.
Kunsten er livet, og livet består av utrolig mye mystisk, så mange referanser som overhodet mulig knuller vi inn i hjernen for å kunne spy det ut igjen- med en personlig vri, referansene blir del av et beskrivende språk, vår verden av metaforer som kan trekke fra alt mellom himmel og jord, ingen skiller mellom viktig og uviktig så lenge det treffer, og delta i den pågående debatten om verdier og virkelighet (verdien av virkelighet).
Man kan velge å si: shit, vi kommer fra Skandinavia, jeg skjemmes, vi har det for bra, eller man kan ta med begge hender, være et alternativ, og ikke pisse på alle som gladelig ville gått over lik for å få mulighetene du har. Keep walking. Prøv å gi noe tilbake.
I popkulturens verden er du aldri alene, akkurat som i ditt eget selskap. En legion av folk i sitt eget selskap som aldri kjeder seg.
Jeg bryr meg så mye om virkeligheten at jeg vil nekte den å bli strippet, innholdsløs, vi trenger myter og symboler i hvilken form de nå enn tar. Mikke mus, Jesus, Stalin og Barbie. Like virkelige figurer i våre liv.
Si det gjerne for mye enn for lite- så lenge du har noe du vil formidle. Form follows function.
Jeg detter av når det gjelder snakk om årstall og navn, men våkner ved historier. I et primitivt samfunn ville jeg fortsatt vært den raringen men den døde grevlingen på hodet som prøvde å formidle noe. Vi ser på kultur som overskuddsfenomen.Man kommuniserer vilt med alle midler.
Hvorfor utelukke noe som helst?
Når virkeligheten ikke er til å holde ut er det fordi man ignorerer all den absurde fantastiske surrealismen den rommer. Man må delta fremfor å bare observere. Det skal være gøy å leve. Det vil helst gå bra. Underholdning er av det gode. Populærkulturen er aldri bare en serie eller en film, men alt som produseres inngår direkte i et helt univers av kryssreferanser og derigjennom oppstår mer mening enn bare det enkelte fenomen.
Hvorfor være virkelighetsmasochist? Populærkulturen er en stor blob med fangarmer inn i alle områder av menneskelig erfaring. En enorm lekeplass. Gamle ord og uttrykk, vitenskap, okkkultisme, tv-serier: alt i samme mix.
Det noen syns er manglende kvalitet, kan jeg synes er genialt. Og vi er ikke alene. Dette er understrømmene i popkulturen som du kan velge å ikke se, men for alle som leter er det tydelig: Mening gjennom underholdning. Kommunikasjon gjennom underholdning.
Scenografien, spillet, mikkinga og storyen i 80-tallsporno. Prinsippene som kan dras ut, som den obligatoriske yucca-palmen i hvert eneste frame. Det spontane og ubevisst geniale. Kombinert med skillz. I populærkulturen er det en endeløs referering innad, men mindre lukket enn den endeløse refereringen innad i billedkunst. En slags klubb. Har aldri villet tilhøre noen klubb, men tilhører gjerne en bestående av vampyrer, romskip, satanister og metroseksuelle alver. Any day.
Det er mulig å forstå arbeidene våre uten å ha alle referansene inne, men det er et ekstra lag av innhold for de som faktisk får dem med seg. Som Knutsen og Ludvigsens barnesanger man plutselig forstår hakket bedre som voksen.
Det er vel egentlig så enkelt som at vi ser virkeligheten gjennom å observere og delta i den med alle drømmer, tv-serier og dagligdagse hendelser, reiser og dagsrevyen, henter inspirasjon og referanser overalt- som knuses i våre små vaskebjørnhjerner og brukes i arbeidet. Alt dette sammen skaper fantastiske muligheter for kommunikasjon. Vi fornekter ikke at vi er et sted når vi drømmer. Symboler snakker direkte til oss, underbevisssthet, en hel billedverden, jo mer vi ser det på tv desto mer sant blir det. Alle liker dyr og freakshows om fedme.
Popkultur er og en bra nøkkel inn til arbeidet, man arbeider alltid best når man klarer å lure seg til å tro at man ikke gjør det. Tivoli og kino, reker og hvitvin, så lite seigpining som mulig i et tomt svart rom i timesvis.
Møter vi veggen går vi ut.
Vi er en klubb, vi har bare plass til to medlemmer og intet rom for kompromiss. Vi er ikke gjøglerpunkere, slampoeter eller trashy. Vi er ikke ironiske, vi gjør det vi gjør i et forsøk på å dele og gjøre verden hakket mer levelig for oss selv, og andre som kunne tenke seg å henge på. Vi bruker referansene vi gjør fordi de interesserer oss. Blander vilt og uhemmet, fordi det fins ingen regler. Man tukter dem man elsker. Fordi vi bryr oss, og ingen fortjener å kjede seg ihjel.
Faktaruta Sons of Liberty
Vi er et band, vi lager stykker. Sons of Liberty ble startet våren 2003 av Stina Kajaso og Lisa C. B. Lie, etter endt skuespillerutdannelse ved Akademi for Scenekunst. Siden akademiet har vi jobbet med felles prosjekter og arbeidet med å utvikle et eget uttrykk. Vi bruker fragmenter av skjønnlitterære tekster og referanser til tegneserie, film og populærkultur som basis for scenisk eksperimentering og nyskaping. S.O.L har blant annet produsert videoarbeidet "E du ikkje reidd førr at æ ska rævpule dæ me piasawakosten" og stykkene: "Duell: Sons of Liberty 2", som ble nominert til Osloprisen som beste teaterforestilling i 2005, "God hates Scendinavia: Sons of Liberty 3” som fikk Gablerprisen for beste forestilling 2006 og nå sist "Swamped in
Sensation" som spilte på Torshovteateret høsten 2007.
www.myspace.com/sonsofliberty_oslo
http://www.sonsofliberty-hallojs.blogspot.com/
@sitat: Hellre lära sig engelska med Falcon Crest än sitta i ett fyrkantigt rum med elaka barn liksom
@sitat: Vi er for alle som står med hjertet i hånda, og som ikke feiger ut med kynisme eller ironisk distanse
@sitat:Jag är hellre en pinsam, smaklös dagdrömmare än en cynisk tråkmåns med kulturhår som inte fattar att Liza står där på scenen på liv och död
@sitat:Vi ser inte det vi älskar som skräp, det hade varit extremt självförnedrande
@sitat:Vi sitter ikke bakoverlent med korslagte armer og analyserer
@sitat:Är det viktigt att diskutera vad som är bra eller dåligt, istället för att se vad som berör och väcker tankar?
@sitat:I populærkulturen er det en endeløs referering innad, men mindre lukket enn den endeløse refereringen innad i billedkunst
@sitat:Man kan velge å si: shit, vi kommer fra Skandinavia, jeg skjemmes, vi har det for bra, eller man kan ta med begge hender, være et alternativ
ET FÖRSVAR FÖR POPULÄRKULTUREN
Vi får ofte merkelappen trashkultur, det stiller vi oss uforstående til på samme måte som enkelte karakteriserer objekter man liker som kitsch. Det andre kaller svulstig og smakløst går rett i hjertet på oss.
Nu blir det populärkultur alla barn, nu får ni hålla i hatten för nu blir det åka av. Tant Lisa och tant Stina ska berätta om varför dom alltid hoppar runt utan att vara sig kunna dansa eller prata och sprutar filmreferenser, om varför dom är världsbäst på att sjunga och tar all kritik och kärlek högst personligt.
Maximalism folkens, det kan aldrig bli för mycket!
Nu vill vi bara göra teve, radio, film, Hollywood, teater, teater, tegneserier. Allt är möjligt, det är så vackert. Populärkultur – din regnbåge på näthinnan.
Sons of Liberty har många pappor: John Waters, Kathy Acker, David Lynch, Dolly Parton. Lev lev lev, gå ut på gatan och lev. Hyr ett par filmer och lev. Sluta läs kulturtidskrifter!
Kan inte skilja på populärkultur och finkultur, jag vägrar! Ta mig till rymden och gör mig till Yabba the hatt, I`ll be damned om inte!
Jag består till 90% av populärkultur och resten vatten, säger inte att det nödvändigtvis är bra.
Min grej är att aldrig vänja mig vid något, jag zappar mig fram och bestämmer mig aldrig. Denna rastlöshet kan ju vara en effekt av min uppväxt framför teven, vad vet jag? Min morsa pumpade mig med kultur när jag var liten knatte, det gjordes ingen skillnad på fin och skräp kultur. Vi gick på musikal, lästa dikter, kollade på konståkning, lyssnade på Carola, Bob Dylan och Jussi Björling. Jag har bara fortsatt så.
Det som är viktigt är att inte hindra sig själv från att uppleva allt nu när livet är så kort och vintern så lång. Inre världar som bygger på fantasi och tegneseriekaraktärer är lika viktiga som den verkliga världen. Man kan göra inre trumresor utan att bli psykotisk och bli en vacker och klok individ genom att konsumera mängder av underhållning på sämsta sändningstid.
Populärkultur är en så stor del av mig, lika självklart som mat, det är som att beskriva sin arm eller hela rymden. Jag kan vad alla heter i Dallas – därför är jag. Jag har alla svenska bidrag i svenska melodifestivalen – därför finns jag. Inte för att jag är intresserad eller har nördat in mig, utan för att Dallas och ESC utgjorde en lika självklar del av min uppväxt som familjen, skolan osv.
Hellre lära sig engelska med Falcon Crest än sitta i ett fyrkantigt rum med elaka barn liksom. Mina barndomskompisar var lika mycket dom på teves julkalender, som Michael Jackson, som min granne Jenny, och jag klängde fast mig lika hårt i dom alla. Man vill ju inte vara ensam och teven och radion på samtidigt kan ge en skön känsla av att man inte är det.
Jag är inte en nörd, inte kvinna, inte något särskilt. Vad jag gillar definierar inte mig som person. Det är inte viktigt, only life important.
Poppiskulturen kan ju hjälpa många att hitta sin grej, goth, didgeridoo eller vad det nu må vara. Man kan sitta med kulturfrilla i svensk teve 2 och snacka om skulpturer av flyktingars tånaglar i Darfur, det är vackert, man kan zappa in sig i ett hörn där allt är pinsamt, annars kan man också skita i allt det där och tillåta sig alla guilty pleasures i världen, hyra tio filmer på en gång, luta sig tillbaka och sitta och skrika och kommentera framför teven i goda vänners lag.
Man må behandle alt likt.
Man trenger ikke være enig i alt det en kunstner eller artist gjør, men enkelte punkter treffer og man kan gjenkjenne noe på tvers av tid og rom som får en til å ville gå videre. Keep walking Johnny Walker. Alle assosiasjonsrekkene består like av referanser til observasjon, det være seg i et univers inne i tv´n, på kino, i virkeligheten og uvirkeligheten eller drømmer. Alt er like virkelig, og derfor like relevant.
Alle som gjør verden til et mer interessant sted mottas med åpne armer. Det er så mye løgner, manipulasjon og fiksjon i den såkalt virkelige verden og historien likevel, kan like gjerne delta og bestemme selv hva man vil verden skal bestå av.
Reptilteoretikerne som tror den britiske kongefamilien er øgler fra det ytre rom er i et grenseland mellom populærkultur og sekt. Jeg elsker alt som blander og river ned virkelighetshierarki. Derfor elsker jeg tegneserier som Preacher, Fables, Invisibles, Planetary , Sandman, som blander historiske referanser med mytologi, konspirasjonsteori, eventyr og fantasi.
Og det er jo det som i alle øyeblikkene utgjør virkeligheten. Et vell av informasjon. Og ettersom vi aldri slutter å tenke (noen av oss forhåpentligvis hvertfall), slutter heller aldri de fantastiske linkene og assosiasjonene som oppstår i møtet med inntrykk.
Mye visdom kan komme gjennom populærkultur, den er bare vridd, mer humoristisk, og har en mer interessant innstilling til livet generelt enn å sitte på Blindern og studere gud vet hva.
Bibelen er en bestselger. Man må behandle alt likt. Virkeligheten er interessant og kaotisk, men hvorfor snakke om den på en kjedelig uengasjerende måte. Vi har behov for mytologi. Ikke godt mot ondt. Gråsoner! Alle mulige vridde synsvinkler. Eller noe som er så pinlig enkelt at det er gjennomskubart og derfor mulig å reagere på. Populærkultur er ikke enkelt. Eller naivt. Det er en masse som tilsammen siger ut og inn av våre såkalte virkelige liv. Akkurat som drømmer eller nyheter. Det skal vi være jævlig takknemlige for. At noen gidder å skape. Man får kaste seg inn i det. Det er ytterkantene, de meste ekstreme, som former den dialogen kulturen er. Vi er for alle som står med hjertet i hånda, og som ikke feiger ut med kynisme eller ironisk distanse. Ya! Alle som vil noe selv om de ikke er helt bevisst hva de uttrykker. De lekker informasjon og sorg og vilje til å ville elske livet.
Så länge det är rakt från hjärtat utan att hålla igen. Ingen skillnad på högt och lågt, falskt eller äkta. Äkta falskt kanske?
Man kan inte analysera sig fram
Nackdelen med min ena fot i teven är i och för sig en vrängd verklighetsuppfattning som trots år av desillusion aldrig riktigt går bort. En stark och pinsam tro på romantiken, gräset måste vara grönare på andra sidan, äkta kärlek, illusioner om drömmar som ska besannas. Det är en transas hopp och dramatiska såpakaraktärer i en benig kvinnokropp. Jag kan argumentera fram och tillbaka om detta mot mig själv hur mycket som helst. Man får själv ta ansvar med vad man gör med all denna underhållning och information, den går ju in, omvandlas och kommer aldrig ut men hur mycket jag än vänder och vrider på det så är jag hellre en pinsam, smaklös dagdrömmare än en cynisk tråkmåns med kulturhår som inte fattar att Liza står där på scenen på liv och död, att hon sjunger som om det var hennes sista timme hela tiden. Kanske jag är så skadad att fejk har blivit riktigt, att jag fått ett plasthjärta? Gud vet.
Allt vad allt går ut på är ju att bli älskad och försöka hajja hur det ska bli så och eventuelt hur man kan älska andra.
Om man ser popkultur som något ytligt och tomt istället för ett uttryck som går direkt till ditt hjärta och hjärna för att väcka känslor och tankar så har man blivit en av George A Romeros filmfigurer som säger: ööööhhhhh. Vad gör du med det du ser?
Folk tror att dom kan träna sig till ett hjärtligt uttryck på scen, teve, skiva osv. men det är som med enhörningar och trolleri, det är magiskt, går inte att ta på men det är också fejkat, personligt fejk. Man kan inte analysera sig fram genom böcker, film och teve, man kan bara låta sig uppleva annars får man hemorojder och hjärtsvikt i allt för tidig ålder. Det är den skarpa gränsen mellan iakttagare och utövare, publik och analysator? Teven är polaren i vår tid, någon att hålla i handen, som X-Men eller fantomen eller Carola eller J.R, dom finns alltid där dygnet runt, det är inte ensamhet – det är kul. Det som är tragiskt är när hjärtat byts ut mot shopping och skitstora bröst. Ta bort dina pattar, du skymmer min teveruta liksom.
Det offentliga privata – jag har inget att invända mot det. Hoppas bara att folk blir klokare och mindre ensamma istället för tvärtom. Dokusåpor är för det mesta av ondo, ungefär som interraktionsteater, men lik förbannat kan det vara skitbra. Inga begränsningar.
Många tror att dom blir vuxna, skaffar barn, skiljer sig och grejer, så var teven ingen kompis längre – snarare någon som vill att du ska banta nåt djävulskt, alltså man får akta sig. Se på skräckfilmsgenren t ex. Skräck har smugit sig från underhållning till dokumentärt nästan snuffaktigt våld. En enda lång orgie i tortyrmetoder och människor som på ett oerhört verklighetstroget sätt skriker för sina liv.
Ironisk distanse er døden.
Populärkultur är en så stor del av vårt uttryck, det är det vi andas och skiter, det som gör att man vill leva. Vi skrattar och kommenterar oss igenom högar av filmer och böcker. Mängden är extrem, därför svårt att välja ut något särskilt eftersom vi konsumerar mer film än your average Joe. Underhållning är det viktigaste som finns, om man sedan är så korkad att man inte förstår att tomhet måste fyllas med något så borde man hoppa av tåget och göra något viktigt. Vi är politiska varelser, vi är ingenting, vi är guds tårkanaler som skriker ut dolda budskap i populärkulturen. Vi skriker också ut icke dolda budskap, vad du vill, när som helst i ett knä nära dig. Vi ser inte det vi älskar som skräp, det hade varit extremt självförnedrande. Vi ser inte tajta fetishkläder som något skrattretande eller fult. Vi är pinsamma och skäms inte för det. Vi skrattar och gråter en stor del av vår arbetstid, världen är ett helvete, ja vi har alla fattat det men vad ska man göra? Gnälla eller skälla? Är det viktigt att diskutera vad som är bra eller dåligt, istället för att se vad som berör och väcker tankar? Vi är inte med på den där ”vem är smartast” tävlingen. Vi föredrar att jobba, uppleva och spela för publik. Det är svårt med teater eftersom den analyseras värre än något annat uttryck samt har en enormt hierarkisk tradition bestående av äldre män och yngre blonda kvinnor, på gott och ont. Vi älskar den direkta formen teater och alla risker det innebär men vi gör ju det samma som övriga inom populärkulturvärlden – bara det att vi råkar befinna oss i finkultursfären där allt ska vara så mycket mer svårbegripligt. Det är berget Mohammed och vi klättrar. Ambitionen är att bli klokast, bäst och vackrast. En överraskning OCH choklad OCH en leksak.
Inget är för dumt, inget uttryck är fel, bloggeri bloggera, gå på zoo, åka till Mexico för att ligga på ett hotellrum och äta chips och läsa romantiska noveller. Vi är dekadenta för det har vi sett på teve att man kan vara, vi är inte alls dekadenta, vi är produkter av föräldrar, skola, filmer musik och skit. Våldtäkter, my little pony, analsex, garbage pail kids, självmord, anorexia, aids och dödsskräck.
Att säga att det vi gör är ren underhållning är ju en fet lögn som lätt kan missförstås lika mycket som att säga att t ex schlagerfestivalen är ren underhållning. LÄS mig mellan raderna! Allt är smutsigt och fullt av kryphål.
Vi representerar ingenting annat än oss själva. Försöker gå förbi grupper, föreningar bort bort to eternity och beyond.
Lättillgänglighet är ju ett nyckelord. Popkultur är enkelt att tillgå, få med sig hem, klappa och älska. Det är Enrique, mjukporr och pleasure. Det är allmänt och lättillgängligt, DÄRMED inte lätt att förstå! Jag tar fram enhörningen igen: vissa kan se dom tror dom, men dom hajjar inte att det är en FET enhörning.
Det fine med det er at man kan skape seg felles minner på tvers av tid og rom. Vi trenger ikke å ha sett scenen sammen for å kunne huske den i felleskap. Tilsammen er man et leksikon av pussige referanser som gjør livet mer verdt å leve.
Vi ser ikke noe skille på høy og lavkultur, så lenge man klarer å dra med seg hjertet er det ingen fare. Vi sitter ikke bakoverlent med korslagte armer og analyserer Plan 9 from outer space. Vi liker hjerte-smerte, folk som bryr seg, folk som later som de bryr seg, folk som helt tydelig aldri kommer til å bry seg. Det grenser til new age. Hvalsang og delfiner. Nei, det er ikke bare ironisk. Ironisk distanse er å være feig. Da kan du sitte der og dømme de døde og de levende . IF YOU CANT DANCE TO IT ITS NOT YOUR REVOLUTION.
Underholdning er av det gode.
Det är inte säkert att det är äkta tårar men man gör det utan att skämmas, skräms utan att skämmas, klär sig som en polsk hora utan att skämmas, vi har moral men den är skev. Vårt uttryck kan förstås som satir eller idiotiskt beroende på åskådarens hjärna och referenser. Det är samma med Dallas, man får aldrig stänga av hjärnan för helvete! Vi kan rabbla hela Sagan om ringen trilogin på ett par timmar, det är en passion, det är roligt. Vårt jobb slutar tvärt vara trivsamt när det blir analyserat sönder och samman så att vi blir sittandes och ifrågasätter oss själva istället för att jobba. Man kan ägna hela livet åt sådant. Grubbla kan man ju alltid göra, frågan är vad man gör med resten av sin tid. Det slutar ju ändå alltid med döden tillslut.
Kunsten er livet, og livet består av utrolig mye mystisk, så mange referanser som overhodet mulig knuller vi inn i hjernen for å kunne spy det ut igjen- med en personlig vri, referansene blir del av et beskrivende språk, vår verden av metaforer som kan trekke fra alt mellom himmel og jord, ingen skiller mellom viktig og uviktig så lenge det treffer, og delta i den pågående debatten om verdier og virkelighet (verdien av virkelighet).
Man kan velge å si: shit, vi kommer fra Skandinavia, jeg skjemmes, vi har det for bra, eller man kan ta med begge hender, være et alternativ, og ikke pisse på alle som gladelig ville gått over lik for å få mulighetene du har. Keep walking. Prøv å gi noe tilbake.
I popkulturens verden er du aldri alene, akkurat som i ditt eget selskap. En legion av folk i sitt eget selskap som aldri kjeder seg.
Jeg bryr meg så mye om virkeligheten at jeg vil nekte den å bli strippet, innholdsløs, vi trenger myter og symboler i hvilken form de nå enn tar. Mikke mus, Jesus, Stalin og Barbie. Like virkelige figurer i våre liv.
Si det gjerne for mye enn for lite- så lenge du har noe du vil formidle. Form follows function.
Jeg detter av når det gjelder snakk om årstall og navn, men våkner ved historier. I et primitivt samfunn ville jeg fortsatt vært den raringen men den døde grevlingen på hodet som prøvde å formidle noe. Vi ser på kultur som overskuddsfenomen.Man kommuniserer vilt med alle midler.
Hvorfor utelukke noe som helst?
Når virkeligheten ikke er til å holde ut er det fordi man ignorerer all den absurde fantastiske surrealismen den rommer. Man må delta fremfor å bare observere. Det skal være gøy å leve. Det vil helst gå bra. Underholdning er av det gode. Populærkulturen er aldri bare en serie eller en film, men alt som produseres inngår direkte i et helt univers av kryssreferanser og derigjennom oppstår mer mening enn bare det enkelte fenomen.
Hvorfor være virkelighetsmasochist? Populærkulturen er en stor blob med fangarmer inn i alle områder av menneskelig erfaring. En enorm lekeplass. Gamle ord og uttrykk, vitenskap, okkkultisme, tv-serier: alt i samme mix.
Det noen syns er manglende kvalitet, kan jeg synes er genialt. Og vi er ikke alene. Dette er understrømmene i popkulturen som du kan velge å ikke se, men for alle som leter er det tydelig: Mening gjennom underholdning. Kommunikasjon gjennom underholdning.
Scenografien, spillet, mikkinga og storyen i 80-tallsporno. Prinsippene som kan dras ut, som den obligatoriske yucca-palmen i hvert eneste frame. Det spontane og ubevisst geniale. Kombinert med skillz. I populærkulturen er det en endeløs referering innad, men mindre lukket enn den endeløse refereringen innad i billedkunst. En slags klubb. Har aldri villet tilhøre noen klubb, men tilhører gjerne en bestående av vampyrer, romskip, satanister og metroseksuelle alver. Any day.
Det er mulig å forstå arbeidene våre uten å ha alle referansene inne, men det er et ekstra lag av innhold for de som faktisk får dem med seg. Som Knutsen og Ludvigsens barnesanger man plutselig forstår hakket bedre som voksen.
Det er vel egentlig så enkelt som at vi ser virkeligheten gjennom å observere og delta i den med alle drømmer, tv-serier og dagligdagse hendelser, reiser og dagsrevyen, henter inspirasjon og referanser overalt- som knuses i våre små vaskebjørnhjerner og brukes i arbeidet. Alt dette sammen skaper fantastiske muligheter for kommunikasjon. Vi fornekter ikke at vi er et sted når vi drømmer. Symboler snakker direkte til oss, underbevisssthet, en hel billedverden, jo mer vi ser det på tv desto mer sant blir det. Alle liker dyr og freakshows om fedme.
Popkultur er og en bra nøkkel inn til arbeidet, man arbeider alltid best når man klarer å lure seg til å tro at man ikke gjør det. Tivoli og kino, reker og hvitvin, så lite seigpining som mulig i et tomt svart rom i timesvis.
Møter vi veggen går vi ut.
Vi er en klubb, vi har bare plass til to medlemmer og intet rom for kompromiss. Vi er ikke gjøglerpunkere, slampoeter eller trashy. Vi er ikke ironiske, vi gjør det vi gjør i et forsøk på å dele og gjøre verden hakket mer levelig for oss selv, og andre som kunne tenke seg å henge på. Vi bruker referansene vi gjør fordi de interesserer oss. Blander vilt og uhemmet, fordi det fins ingen regler. Man tukter dem man elsker. Fordi vi bryr oss, og ingen fortjener å kjede seg ihjel.
Faktaruta Sons of Liberty
Vi er et band, vi lager stykker. Sons of Liberty ble startet våren 2003 av Stina Kajaso og Lisa C. B. Lie, etter endt skuespillerutdannelse ved Akademi for Scenekunst. Siden akademiet har vi jobbet med felles prosjekter og arbeidet med å utvikle et eget uttrykk. Vi bruker fragmenter av skjønnlitterære tekster og referanser til tegneserie, film og populærkultur som basis for scenisk eksperimentering og nyskaping. S.O.L har blant annet produsert videoarbeidet "E du ikkje reidd førr at æ ska rævpule dæ me piasawakosten" og stykkene: "Duell: Sons of Liberty 2", som ble nominert til Osloprisen som beste teaterforestilling i 2005, "God hates Scendinavia: Sons of Liberty 3” som fikk Gablerprisen for beste forestilling 2006 og nå sist "Swamped in
Sensation" som spilte på Torshovteateret høsten 2007.
www.myspace.com/sonsofliberty_oslo
http://www.sonsofliberty-hallojs.blogspot.com/
@sitat: Hellre lära sig engelska med Falcon Crest än sitta i ett fyrkantigt rum med elaka barn liksom
@sitat: Vi er for alle som står med hjertet i hånda, og som ikke feiger ut med kynisme eller ironisk distanse
@sitat:Jag är hellre en pinsam, smaklös dagdrömmare än en cynisk tråkmåns med kulturhår som inte fattar att Liza står där på scenen på liv och död
@sitat:Vi ser inte det vi älskar som skräp, det hade varit extremt självförnedrande
@sitat:Vi sitter ikke bakoverlent med korslagte armer og analyserer
@sitat:Är det viktigt att diskutera vad som är bra eller dåligt, istället för att se vad som berör och väcker tankar?
@sitat:I populærkulturen er det en endeløs referering innad, men mindre lukket enn den endeløse refereringen innad i billedkunst
@sitat:Man kan velge å si: shit, vi kommer fra Skandinavia, jeg skjemmes, vi har det for bra, eller man kan ta med begge hender, være et alternativ
Abonner på:
Innlegg (Atom)